Självmedkänsla är ett förhållningssätt genom vilket vi bemöter oss själva med samma omtanke, tålamod och medkänsla som vi skulle bemöta en nära kär eller god vän som går igenom något svårt. Ett sätt som skiljer sig radikalt mot den "inre kritiker" som de allra flesta av oss har inneboende och som oftast brukar få härja fritt i vårt tankelandskap med resultatet att vi känner skam, misslyckande och självtvivel. Den rösten är riktigt lurig då den består av omedvetna, invanda tankemönster som vi ärvt av våra förfäder och vårt samhälle och som kan låta till exempel så här:
"Åh, typiskt mig" "Jag ska alltid prata för mycket"
"Jag är ful och tjock" "Jag är värdelös" "Jag klarar inte det här"
Denna röst blir särskilt tydlig när vi befinner oss i svåra, känsliga och smärtsamma situationer, när vi som mest skulle behöva förståelse, tröst och uppmuntran istället. Dessa gamla spår och mönster har säkerligen haft som syfte att göra oss omtyckta och accepterade av vår omgivning, och när vi upplevt att vi misslyckats med det så har vi känt skam och skuldkänslor. Men trots det goda syftet så blir detta ett slags inre mobbning som ständigt pågår inuti och som skapar många hälsomässiga problem såsom ångest och svår stressproblematik.
Självmedkänsla är ett nytt sätt att förhålla oss till vårt jag, som vi behöver lära oss för att kunna bryta och omvandla den självkritiska inre rösten. Att känna medkänsla är inget nytt- när det riktas mot andra. Vi behöver bara lära oss att vända den, vår kärlek och vårt tålamod mot oss själva, och det är inte så "bara".